VÄGRAR VARA DEL AV ETT SKÅDESPEL JAG INTE BAD OM ATT FÅ DELTA I FRÅN BÖRJAN.

my pictures 

Jag vägrar ta del av din vridna kroppsuppfattning.

Jag vägrar lyssna på vad du tycker och tänker om din egna kropp. Jag stänger av. Jag bryr mig inte. För det är med största sannolikhet inte du som pratar.
Det är ord, meningar och fraser du har hört och blivit tillsagd. Du har blivit matad sedan barnsben med ord som inte betyder någonting men som gör världens skillnad.
Och jag blir trött. Du drar i skinnet på din midja och tittar på mig och säger att du önskar att du kunde slippa vara hungrig. Tittar på mig och ber mig med blicken bekräfta att du duger. Eller kanske tvärtom hålla med.
Men jag ler bara till svar och tittar bort. För det spelar ingen roll vad jag säger. Till dig eller någon annan. Jag kan berätta för dig att du är vacker. Att det kvittar hur du ser ut. Att jag inte bryr mig. Att jag inte baserar mina relationer på vad jag ser. Att jag hoppas att du inte gör det samma.
Jag skulle kunna berätta för dig att det spelar ingen roll hur du ser ut, för hur du känner skiner igenom i vilket fall. Det du har att erbjuda världen har ingenting att göra med andra människors uppfattning av ditt utseende eller andra yttre faktorer som är helt meningslösa.
Men jag vet att det bara studsar tillbaka. Rinner av.
För det ligger djupare än så.

Tänker stilla att om folk valde att skifta fokus, från onödiga ting och tankar som äter upp en inifrån, till saker som faktiskt får dom att växa själsligt.

Läs dina böcker. Spendera dina pengar på resor. Lägg ner tid på att välja ut goda viner. Bjud hem vänner och ät efterrätt till förrätt och ha på dig precis vilka kläder du vill.
Vem bryr sig om de sitter “för” tight för din kroppstyp. Eller att du ser “för” kort ut.
Gör saker som gör skillnad i ditt liv och tänk tankar som får dig att röra dig framåt.

Fastna inte i ett virrvarr av jag duger inte och om bara detta vore annorlunda så hade allt varit bra.

Ingenting gör mig genuint lyckligare än att se människor som bara gör sin grej. Som väljer att lägga minimal tid på att värdera andra människors åsikter gällande saker som är relativt betydelselösa.
Och jag försöker att omringa mig av dom i form av familj och vänner för att fortsätta växa själv.

Världen är hård och kall nog som den är. Var din egna finaste vän. Behandla inte dig själv på ett sätt du aldrig skulle behandla någon annan.

Så jag ler, men säger ingenting för jag vägrar vara med i ett skådespel jag inte bad om att få delta i från första början.

MELLAN HÄR OCH FRAMTIDEN/BETWEEN HERE AND THE FUTURE

my pictures

dagarna på andra sidan jorden går långsamt och alldeles fort i en rasande känslostorm. vaknar av en kyss mot läpparna och ett viskande bye babe och genom sömniga ögon ser jag honom ta sina nycklar och gå ut från sovrummet.
jag spenderar de närmaste timmarna med att vakna långsamt och titta på tv-serier och dokumentärer jag inte hade fått upp ögonen för annars hemma i sverige.
kontrollen till tvn försvinner bland skrynkliga lakan och smulor från kakor vi åt kvällen innan till en serie jag hatar men du älskar.

barfota fötter mot ett kallt stengolv. rullar ut min yogamatta. lyssnar till ljudet när den snärtar till i luften innan den landar framför mig. sträcker ut mina armar och ben. lyssnar på mina andetag och min kropps tysta suckar, vaknar långsamt. lederna ömmar lite lätt, nacken är stel efter en god natts sömn.
jag vaknar här. på min matta dränkt i solljus på andra sidan jorden. hemma i sverige kommer människor hem från jobbet och skolan och planerar kvällens middag medan jag bara fokuserar på att andas.
fokuserar på att landa någonstans i min känslostorm.
jag befinner mig någonstans mittemellan  nuet och framtiden och vill bara kupa mina händer kring begreppet tid för att vinna mig några fler ögonblick.

mellan här och framtiden.


// english

my days on the other side of the globe are passing by slow and way too fast captured in an intense emotional storm. i wake up from a kiss against my lips and a whispering bye babe and through still very sleepy eyes I see him grab his keys and walk out of the bedroom.
i spend the following hours waking up slowly watching shows and documentaries i wouldn't normally watch back home in sweden.
the tv remote disappears somewhere in wrinkly, soft sheets and crumbs from cookies we ate last night to while watching a show i hate but he loves.

bare feet against cool stone floor. i unfold my yoga mat. listen to the flicking sound it makes in the air before it lands in front of me. i stretch out my arms and legs. i listen to my breath and my bodys silent sighing, slowly waking up. joints slightly sore, my neck hurts a bit from a good night sleep.
i wake up here. on my mat drenched in sunlight on the other side of the globe.
back home in sweden people are just getting off work and school, planning tonights dinner while I'm just focusing on breathing.
looking for a place to land in this emotional storm of mine.
I find myself somewhere between here and the future and all I want to do is to cup my hands around the concept of time to gain some more.

between here and the future.

ÖGONBLICK FRÅN ETT KYLIGT LOS ANGELES

my pictures

spenderade en kylig vecka i LA. dagarna präglades av ett annorlunda, för mig nytt, ljus över skyskrapor och en rytm som kändes tilltalande. grön mat och takterasser i dränkta i stadens ljus. tillbringade nästa alla mina vakna timmar i en vit van som färdades kors och tvärs över staden, hoppade ur för att filma och fota och spela in. 

jag höll i mikrofoner och reflektorer och rättade till hårslingor som låg fel. tagning efter tagning och tupplurar mot ett skakigt bilfönster. 

somnade runt klockan tio varje kväll totalt utslagen på en luftmadrass för två, bredvid amerikanen jag är förtjust i, i en garderob med skjutdörr precis bredvid toaletten. vaknade långt innan soluppgången i ett loft med helfönster ut mot staden som fortfarande slumrade.

jag önskar jag hade mer tid. mer tid för mig själv. tid att sätta mina lurar i öronen, säga hejdå till de andra och gå och bara hamna där jag hamnar. studera byggnader och testa olika juiceställen och studera människors gångstil och ansikten. klappa fler hundar och ta fler bilder. läsa mina böcker och skriva mina anteckningar.

kanske nästa gång.

kanske nästa gång. 

OM ATT VARA INTROVERT EXTROVERT

Ibland tror jag att vissa saker ploppar upp i ens liv för att man behöver dom just där och då. Det kan vara en chans att visa framfötterna på jobbet, en vän som ringer precis när man behöver det, en främling som ler mot en på tunnelbanan. Kanske hinner man med tidiga bussen för en gång skull eller hittar en låt som letar sig hela vägen hem i hjärtat. 

Oftast är det dom små sakerna som får en att spira. 

För mig var det en artikel jag hittade någonstans på nätet skriven av en person som ansåg sig vara en extrovert introvert. 

Personen i fråga ville reda ut det faktum att det inte behöver vara svart eller vitt. Antingen är man introvert och går aldrig ut ur huset och hatar att socialisera. Eller så är man extrovert och måste omge sig med vänner och hitta på saker mest hela tiden.

Nej. Man kan vara lite av varje. Lite både och och mittemellan. 

Artikeln bestod av 19 punkter för att reda ut hur man kan vara just det. En extrovert introvert. Lite av varje. 

Jag höll inte med om allt och kände inte igen mig i alla 19 punkter, men ändå infann sig en känsla av lättnad. 

En känsla av igenkänning som kan vara så betryggande ibland. 

För jag är precis där, mittemellan. 

my picture 

Att spendera helger och kvällar hemma är ingenting som stör mig. Jag får inte myror i benen av att inte hitta på någonting med andra människor. I stora sällskap står jag hellre vid sidan om och lyssnar istället för att försöka göra min röst hörd. Det gör mig ingenting att jag inte hörs hela tiden. Det rör mig inte i ryggen.

Kallprat ger mig ångest och om jag vet att jag ska till en tillställning där jag kommer träffa många nya människor så måste jag få tid att ställa in mig på just det och förbereda mig. 

I sällsynta fall kan jag tycka det är jobbigt att gå på större släktträffar. Jag vet inte varför. Men det är okej.

Om jag hade vetat att det var okej när jag var barn och vilsen tonåring så hade vissa saker gått mycket enklare för mig. 

Lärare hade inte konstant tjatat på mig att ta mer plats i klassrummet bland annat. 

Det hade varit okej att jag satt tyst och lyssnade och istället skrev grymma uppsatser och fick de flesta glosorna rätt.

Jag tar ibland pinsamt lång tid på mig att svara på sms och email från vänner och familj. Inte för att jag inte vill svara. Men ibland svarar jag mentalt och så glömmer jag bort. 

Ibland är det svårt att få med mig ut. Ut till barer och klubbar och andra ställen. 

Men det betyder inte att jag inte har kul när jag väl är där. Men ibland vill jag bara låtsas att inte så mycket annat existerar utanför det som är mitt lilla rum. 

Mitt fysiska och psykiska rum. 

Ibland tänker jag att det måste vara den största känslan av ro. Att inte alltid behöva yttre stimulans för att känna att man lever ett rikt liv. 

Jag brukade tro att jag behövde “lära” mig att vara på ett annat sätt. Att det är lite märkligt att ibland föredra att ladda hem några bra poddar eller album och strosa runt i stan (Tokyo, Paris, Malmö…) och bara vara själv än att ha sällskap av en vän eller flera.

Det betyder inte att jag inte vill ta del av det. Det vill jag. Mer ofta än sällan. Men det är så skönt att själv kunna acceptera hur man fungerar och att det får vara helt okej. 

Jag hoppas att det är det det innebär att bli vuxen. 

Allt man är behöver inte falla alla i smaken alltid. Och det är helt okej. 

BALMY NIGHT

my picutres ©

one of those last nights of summer. a balmy never-ending night in paris. the kind of night that prepares you for fall.
it's in the air.
on your skin.
inside your chest.
it's time for change.
you fill your lungs with purple air and feel free.

you let your guard down and embrace it.  
you're ready.

ETT CITAT SOM STANNAR KVAR

my picture ©

på skrivbordet på min dator ligger det en bild sparad, den har legat där i säkert sex månader. 

det är ett citat av kaci diane. jag vet ingenting om henne. jag har inte läst något mer av henne än just det här men det räcker. 

citatet lyder: "i love the person i've become, because i fought to become her." tretton små ord vars betydelse har stannat kvar hos mig. 

jag hade inte kunnat ta dessa orden till mig på samma sätt för bara några år sedan, som jag kan idag.

idag får de fäste precis vid hjärteroten och sprider sig varmt ut i resten av bröstkorgen.

för det är precis så det är. jag ser mig själv utifrån och blir stolt. varm i kroppen. för att jag kämpar på. för jag varit och fortfarande till viss del är vilsen men gör mitt bästa för att det inte ska ta över och svälja mig hel.

för att jag varit så jävla låg men dragit mig upp, hållit näsan över ytan och blickat framåt.

jag har slagit mig mentalt blodig över saker som pågått inuti mitt snurriga inre och lyckats vinna varje gång.

jag älskar den jag är

för jag har slagits för att komma hit.

JAG TÄNKTE PÅ NÅGOT IDAG

 my picture ©

jag tänkte på något idag. något litet som blev till någonting större som blev till ett lugn.

jag tänkte på sättet jag ser på människor. de jag inte vet så mycket om. de jag går förbi på gatan och vars ansikten och kroppshållningar jag försöker registrera. ögonen, läpparnas krökning, en bar hals. 

fötter som släpar lite lätt eller som vrids utåt. trötta måndagsaxlar eller en lång, stolt nacke. 

jag tillskriver denna människan vissa egenskaper. inte med flit men det bara händer. 

att försöka lista ut vad just den människan gör på fritiden, äter för mat på fredagar och hur dennes familjesituation kan se ut. det sker på cirka tre sekunder. 

idag såg jag mig själv. i tanken gick jag på en vårgrusig trottoar med solen bakom mig. helt plötsligt var jag där. framför mig, snett åt vänster. 

jag vet inte hur jag ser ut utifrån. jag vet bara hur jag känns inifrån. 

men där var jag. med en blick som var frånvarande och samtidigt mer närvarande än något annat i ett försök att kapsla in alla intryck. hörlurar i öronen och nedre delen av ansiktet gömt i nån stor, grå sjal. två frusna händer i fickor på en ingången svart skinnjacka. lockigt, vintertrött hår slarvigt uppsnurrat så slingor i nacken hängde ner. 

och så tänkte jag på allt det där jag inte ser utifrån. som jag ibland inte ens känner inifrån. 

allt det där som byggt upp det som är jag-

mina erfarenheter och minnen. de gånger jag skrattat så jag gråtit mot ett svalt köksgolv med smaken av rödvin fortfarande tryckt mot läpparna. kyssar jag tagit emot och känt en värme stiga upp från tårna upp mot himlen.

de, otaliga, gånger jag satt mig ensam på ett flygplan och inte vetat vad jag hållit på med. de gånger jag hållit tal på språk jag inte behärskat inför en ny klass och gråtit kvällen innan och velat gå under hela jävla jorden. konserter som vaggat in mig i en mjuk trans. 

när jag varit kär utom all sans och knappt kunnat andas av en sprängfylld bröstkorg. de gånger jag känt in mig själv och kommit till slutsatsen att jag är bra.

eller de gånger som saker gått sönder. runt omkring mig men framför allt inuti. jag kan inte riktigt lokalisera den första gången jag trodde att jag gått sönder på riktigt och att ingenting, någonsin, skulle kunna sätta alla bitar på plats igen. men jag minns känslan. och jag minns alla de gånger därefter. 

när jag har svikit någon nära. sett en kroppslig besvikelse visa sig i personens kroppsspråk framför mig. den gången jag sa något som aldrig skulle gå att ta tillbaka och ångesten slog till redan innan sista ordet lämnat insidan av underläppen. 

eller de gånger jag själv stått där. blivit bedragen. lurad. flådd in till mitt allra naknaste hjärta.

fått omvärdera hela min tro på männsklighet. kärlek. mig själv och nuet. (och fortfarande inte kommit till en riktig slutsats).

jag tror, utifrån erfarenhet, att man aldrig hittar alla bitar igen. bitarna faller ut, det lämnas små tomrum och bitarna bara fullständigt försvinner. för alltid.

men det går inte att fortsätta så. man kommer varken framåt eller bakåt med de där gapande hålen.

så man letar runt omkring sig. man letar efter andra bitar som kanske skulle kunna hjälpa till med att få tomrummet att kännas lite mindre.. tomt. ibland letar man inte medvetet. bitarna kommer till en ändå. de vet vad som måste göras. 

bitarna passar inte alltid. och dom gör ont. ont att pressa in. forcera in. men efter ett tag, kanske tre år eller sju veckor, så märker du inte av det längre. de nya bitarna kan skava lite då och då, som för att påminna om vad du en gång gick igenom, som om du inte helt får glömma. men dom sitter där. 

en del av dig. en del av det som alltid kommer vara du.

så jag tänker på det. när jag träffar ser på människor. jag tänker på deras bitar och hur de måste skava och att de kanske inte hittat alla än.

för jag vet att jag inte är den enda som rispar mig mot livet. inte bara ibland utan mest hela tiden.

jag tänkte på något idag.

ENSAM I ETT VIRRVARR

my picture ©

när klockan ringer fyra och jag sätter mig i bilen och kör hem, så ser jag samma kille varje dag.
jag känner honom inte. jag vet ingenting om honom.
han går med en lätt sluttande hållning under blå täckjacka.
antagligen går han hem efter x antal timmar på ett jobb, hem till en lägenhet inte allt för långt bort.
jag har sett honom varenda eftermiddag i snart två månader.
var var han förut?
de femton sekunderna från att jag ser honom till att jag måste svänga ut på en större väg och koncentrera mig hinner jag gripas av en så ensam känsla.
av omtanke och välvilja. jag önskar att han har en fin lägenhet att komma hem till. jag hoppas att han trivs på jobbet och unnar sig att äta god mat om kvällarna.
jag känner inte denna killen. men jag önskar så innerligt att han inte känner sig ensam. hans hållning och sömniga frisyr känns så sårbar och han blir så liten i ett virrvarr av stora snöflingor där tio meter framför min bil.

SVAMLANDE OM ATT KÄNNA SIG TRYGG

my picture ©

igår gick jag förbi ett café/restaurang. klockan var runt halv nio på kvällen och ett gäng tjejkompisar runt 25 år gamla satt runt ett litet bord med tillhörande filtar svepta runt axlarna. alla deras tallrikar var tomma och de var inne på andra flaskan rödvin. 

de satt alla framåtlutade med axlar mot axlar under fleecefiltarna. läppar färgade av vin och långa fingrar gestikulerande i takt med den franskan. två pocketböcker ligger upp på bordet mellan dom. jag tycker att det är så klyschigt. att ett franskt tjejgäng träffas en måndagskväll och diskuterar livet och kärleken och en och annan pocketbok. 

samtidigt känner jag hur jag själv passar så bra in i just den klyschan. i min stereotyp av en fransk tjej i tjugoårsåldern. lite svår. lite, lite mörk. lite svåråtkomlig för inte bara andra men även sig själv. lite distanserad. intresserad. läser tunga böcker och har naturligt självfall som ligger över ena axeln. finner genuin glädje i bra vin och mat.

där hör jag hemma. och det är ingen deppig bild av en tjej i tjugoårsåldern jag försöker måla upp. utan bara något annat än de andra, mer högljudda stereotyperna. de som tar mer plats och inte drar sig för att slå sig fram med både armbågar och ett självklart utseende. förstår ni vad jag menar? pratar nog bara rakt ut i luften igen. 

men någonstans kanske det landar. 

vad jag i slutändan nog försöker säga är att det är en himla process att inse att man inte behöver tillhöra varken det ena eller det andra. eller så kan man få måla in sig precis hur mycket man vill i ett hörn och vara så uppenbar så att andra spyr. det är helt okej. bara man inte nöjer sig med något som inte helt passar.

så när jag står på något random dansgolv på andra sidan jorden omringad av uppknäppta skjortor, två decimeter korta kjolar och perfekt lockade hårsvall, så finner jag ändå någon slags trygghet i tanken på tjejgänget den där måndagskvällen i paris.

där ligger min lycka. i det som känns lite mindre osökt. 

jag diskuterar hellre litteratur. eller det senaste helt sjuka klippet på youtube. senaste kärleken. senaste ligget. (och jag tackar gud eller liknande figur för att jag funnit en handfull vänner att göra just detta med) eller så skrattar jag hellre bara. med de jag älskar. istället för att finna mig i okända situationer omringad av okända människor som förväntar sig saker av mig utan att faktiskt känna mig. 

det har väl med åldern att göra kanske. att man växer i sig själv. blir bekväm i sig själv. utsätter sig själv inte längre för sociala situationer där man känner sig helt naken och besvärad. känner sig trygg i att man gillar annat. 

och det är mer en helt okej. 

SLOWLY

my every-day life goes by slowly. like syrup,
way to fast.
i wake up before some people go to bed. eat and work.
miss my friends. miss the ones i love.
if i look at the situation from outside myself, i'm alright with it, although i'm lost in the future. even with direction.
but i'm learning. i'm learning to deal with it, take care of this feeling of mine. one day at the time. 

i now let myself feel it's okay. okay to breath heavy every once in a while. okay to have heavy shoes some days. 
everything doesn't have to be good, all the time. 

i move forward. i distance myself from things,
people,
that no longer serves me or makes me grow.
i'm learning that it's alright. alright to make that decision.
alright to be proud enough not to make excuses.
it's alright to feel.

MASSOR AV TID

my picture ©

jag befinner mig i en tillvaro där jag har mycket tid. mycket tid till att tänka. åtta timmar varje arbetsdag där det mesta snurrar om jag inte skruvar upp volymen i hörlurarna och försvinner i radions sorl eller låter musik ta över.
jag har massor av tid. tid att observera. reflektera. kännas vid sådant jag hellre gömmer undan eller överraskas av lyckorus.
jag tänker på människorna i mitt liv och de roller de har.
vad de ger mig. vad jag ger dem. hur vi får varandra att växa. vad de lär mig om livet. vad jag lär mig själv.
vad väljer jag att sålla ut och ta åt mig. vad orkar jag.
jag tänker på vänner som säger sig finnas kvar men lyser med sin frånvaro.
de människor jag inte längre känner men som skrapat upp en saknad i bröstkorgen.
de som sprider lycka trots hundratals mils avstånd. mina älskade bästa vänner. de avlägsna och de jag knappt känner.

jag tänker på tacksamheten gentemot de människor som lär mig någonting. eller där jag lär mig någonting själv. genom att vara modig. att lämna. stå upp. falla. vara sårbar. bryta ihop.
lära känna mig själv genom att lära känna andra människor.

testar mina egna gränser ständigt. i tystnad. biter ihop.
jag tänker nästan alltid på människorna jag har i mitt liv. de närvarande och de frånvarande. de saknade de älskade de glömda de i nuet.

första kärleken första skrattatillsvidör första kyssen första sveket första ensamheten första tvåsamheten första lyckan,
delad med människor i mitt liv.

jag vill aldrig sluta lära mig.
aldrig.

BALANS

vaknar upp till dimma och timmarna som följer är dränkta av tungt, ihärdigt regn. jag startar dagen grönt. smoothie gjord på spenat, broccoli, grönkål och banan.
dricker långsamt medan jag låter fingrarna dansa över tangentbordet, försöker släppa på spärrarna. för min skull.

my pictures ©

yogakläderna sitter på under hela eftermiddagen. jag går mellan skrivbordet där jag skriver och ritar, till tvn där något värdelöst men fantastiskt underhållande program håller mig fängslad, och yogamattan däremellan medan jag förbereder mig för att skriva ett långt email om något som har lämnat mig vaken om nätterna.
balans.

MEMORIES THAT NEVER LEAVE

my picture ©

vaknar insvept i yttre tystnad och inre förtvivlan
fyra timmars sömn och klockan är tre minuter i fem
allt innanför bröstkorgen krampar och söker efter tröst 

känner mig lurad på verkligheten
fråntagen rätten att förstå

lämnad ensam fastän du är kvar
och allt jag känner är saknad

MITTEN AV NATT HÄLFTEN AV MORGON

my pictures ©

i move slowly, warm skin and heart beating faster and faster.
i bend so i won't break. i listen to my lungs, feel my blood
run through my veins.
it might hurt, but it's okay. every inch of my skin is present when i close my eyes and connect with every cell in my body.

i'm here.
i connect.

VAKNAR LÅNGSAMT UPP

my picture ©

vaknar långsamt upp ur en dimmig, drömlik verklighet som nu känns långt borta. vaknar upp i en tom säng långt ifrån paris och den verklighet som var vår. långa, vakna nätter med ditt skratt mot min nacke och för mycket vin framför filmer jag alltid somnade ifrån med dina händer i mitt hår. 

mjukt morgonregn som samlades som pärlor i håret när jag gick ut långt efter lunch för att köpa frukost. den pulserande lyckan i varenda en av mina centimeter när jag låste upp porten som var våran för en vecka med vetskapen om att du långsamt vaknade från din jetlag tre våningar upp. 

planlösa eftermiddagar som alltid slutade med crepes, vin och whisky. dina åsikter om livet som sjönk in i mitt inre och blandades med orden från mig som sögs in av dina öppna ögon. 

din hud mot min kändes så självklar och våra skratt ekar fortfarande i mitt hjärta.

en verklighet som inte går att beskriva utan att den låter för bra för att vara sann, men den var våran och den var exakt så sann som vi minns den.

LÅNGSAMT HUR SNABBT SOM HELST

my picture ©

existerar i en verklighet som långsamt
för mig mot dig
hur snabbt som helst

mina händer trevar efter dig
medan mitt hjärta
är halvvägs framme

LIKE LOVE

my pictures ©

i don't know what his neck smells like
or what his laughter sounds like against my skin
or how the goosebumps on my arms feels as he leave handprints
around my waist

but i have a feeling
it feels like love

SUNDAY YUM

my pictures ©

sundays are for eating yummy food and preparing stuff to eat for the next couple of days.
i made some juice with carrots, beetroots, celery and ginger - heaven.

and then some banana bread. i eat this almost everyday for breakfast at work. takes no more than 20 minutes to make and makes my belly happy and full.

- bananbullar -
(4 st)
1 banan
1 ägg
1 dl mandelmjöl
1 msk kokosmjöl
1 tsk fiberhusk
1 tsk bakpulver

- blanda ihop och klicka ut på bakplåtspapper, in i ugnen i cirka 15 minuter, KLART -

UNDER ETT IHÄRDIGT REGN

my picture ©

- nerbäddad under ett ihärdigt regn -

here's to new beginnings. a blank page and no expectations.
an open mind and curious heart.
here's to always learning and good coffee.

to dreaming a little bit to much and getting lost in thoughts.
collecting words and learning new languages.
traveling far and not looking back. ink stained fingers and dark pink lips.
kisses and rain.

here's to new beginnings.