Ibland tror jag att vissa saker ploppar upp i ens liv för att man behöver dom just där och då. Det kan vara en chans att visa framfötterna på jobbet, en vän som ringer precis när man behöver det, en främling som ler mot en på tunnelbanan. Kanske hinner man med tidiga bussen för en gång skull eller hittar en låt som letar sig hela vägen hem i hjärtat.
Oftast är det dom små sakerna som får en att spira.
För mig var det en artikel jag hittade någonstans på nätet skriven av en person som ansåg sig vara en extrovert introvert.
Personen i fråga ville reda ut det faktum att det inte behöver vara svart eller vitt. Antingen är man introvert och går aldrig ut ur huset och hatar att socialisera. Eller så är man extrovert och måste omge sig med vänner och hitta på saker mest hela tiden.
Nej. Man kan vara lite av varje. Lite både och och mittemellan.
Artikeln bestod av 19 punkter för att reda ut hur man kan vara just det. En extrovert introvert. Lite av varje.
Jag höll inte med om allt och kände inte igen mig i alla 19 punkter, men ändå infann sig en känsla av lättnad.
En känsla av igenkänning som kan vara så betryggande ibland.
För jag är precis där, mittemellan.
my picture
Att spendera helger och kvällar hemma är ingenting som stör mig. Jag får inte myror i benen av att inte hitta på någonting med andra människor. I stora sällskap står jag hellre vid sidan om och lyssnar istället för att försöka göra min röst hörd. Det gör mig ingenting att jag inte hörs hela tiden. Det rör mig inte i ryggen.
Kallprat ger mig ångest och om jag vet att jag ska till en tillställning där jag kommer träffa många nya människor så måste jag få tid att ställa in mig på just det och förbereda mig.
I sällsynta fall kan jag tycka det är jobbigt att gå på större släktträffar. Jag vet inte varför. Men det är okej.
Om jag hade vetat att det var okej när jag var barn och vilsen tonåring så hade vissa saker gått mycket enklare för mig.
Lärare hade inte konstant tjatat på mig att ta mer plats i klassrummet bland annat.
Det hade varit okej att jag satt tyst och lyssnade och istället skrev grymma uppsatser och fick de flesta glosorna rätt.
Jag tar ibland pinsamt lång tid på mig att svara på sms och email från vänner och familj. Inte för att jag inte vill svara. Men ibland svarar jag mentalt och så glömmer jag bort.
Ibland är det svårt att få med mig ut. Ut till barer och klubbar och andra ställen.
Men det betyder inte att jag inte har kul när jag väl är där. Men ibland vill jag bara låtsas att inte så mycket annat existerar utanför det som är mitt lilla rum.
Mitt fysiska och psykiska rum.
Ibland tänker jag att det måste vara den största känslan av ro. Att inte alltid behöva yttre stimulans för att känna att man lever ett rikt liv.
Jag brukade tro att jag behövde “lära” mig att vara på ett annat sätt. Att det är lite märkligt att ibland föredra att ladda hem några bra poddar eller album och strosa runt i stan (Tokyo, Paris, Malmö…) och bara vara själv än att ha sällskap av en vän eller flera.
Det betyder inte att jag inte vill ta del av det. Det vill jag. Mer ofta än sällan. Men det är så skönt att själv kunna acceptera hur man fungerar och att det får vara helt okej.
Jag hoppas att det är det det innebär att bli vuxen.
Allt man är behöver inte falla alla i smaken alltid. Och det är helt okej.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar