mindre vad? // less what?

pic 1 me, pic 2 pinterest

jag tänker en del på det här med självförtroende och självkänsla när det kommer till ens kropp.

body positivity. det låter så enkelt och okomplicerat, vilket det ju faktiskt i grund och botten också är om man tänker på det.

såhär råkar jag se ut, det kanske inte faller alla i smaken men det spelar ingen roll och jag är glad ändå.

men så funkar det ju inte. och jag blir så trött och utmattad ända in i hjärteroten när jag dag för dag verkligen inser hur stort problemet verkligen är. 

men där finns faktiskt en liten rörelse som vill bevisa att det är precis tvärt om. 

som hyllar det naturliga och det som gör att du är just precis du. 

och jag vill vara en del av den.

jag tror verkligen att desto fler människor som gör det, desto fler kommer att förstå. 

det måste få vara okej att se ut precis som man gör, utan att känna att man av någon anledning skulle vara mindre okej för det. mindre fin, mindre attraktiv, mindre intressant, mindre sexig.

nej.

man ser ut som man gör för att man lever. man växer och upplever saker och kroppen ska försöka hänga med och anpassa sig. när jag tänker så blir jag ledsen om jag någonsin har önskat att jag inte hade bristningar på min rumpa och mina lår. bröst också för den delen. 

för det har jag, åh det ska gudarna veta. 

varför?

för att min kropp bestämde sig för att växa från att se ut som ett barns till att få former, längd, kurvor och kanter. huden försöker kämpa med att hänga med men det går inte alltid så bra och då dyker dom upp och stannar.

men glad är jag för det, för utan dom hade jag inte kunnat se ut som jag gör idag.

och det är inte bara bristningar. det är vad som helst och lite till. 

du tycker kanske att du har en konstig näsa, hög panna, för små eller stora eller hängande eller fasta bröst, för snea tänder, för märkliga fötter, för mycket celluliter, för mycket eller för lite mjukt på magen, för mycket eller för lite mellanrum mellan låren, för långa armar, för korta ben, för stor eller för liten mun eller inte tillräckligt fylliga ögonbryn.

jag blir så trött. på tanken att vi ska behöva ändra på någonting, av vilken anledning det nu må vara.
vem bryr sig. vem fan bryr sig. i det stora hela. i hela det oändliga. vem fan bryr sig.

kan vi vända på det? dag för dag. ett litet steg efter det andra. långsam förändring är också förändring.
kan vi välja ut det vi gillar med oss själva och höja det till skyarna? för att sedan med tiden komma till det som gör mer ont och är kopplat till mer ångest, och hylla det med?
det får lov att ta tid. det måste få göra det.
det enda som spelar någon roll är att du, som bor inuti din kropp, som kallar den ditt hem, älskar den.
inifrån och ut. eller i alla fall jobbar på att en dag nå dit.

jag tror vi måste våga prata om det. prata om vad det är som gör att vi blir osäkra när det kommer till våra kroppar. vad det än är som gör att vi känner att vi är "mindre" någonting.
det är så lätt att tänka och tro att andra människor inte dras med samma komplex som en själv.
att man är ensam om att skämmas, dölja, nojja.
men hej här kommer sanningen - du är inte ensam. alla, alla, alla alla nojjar. klämmer på fett och vänder och vrider sig om i spegeln.
och vet ni vad? det är så jävla skönt att veta att man inte är ensam.
låt det sjunka in.
du är inte ensam.

jag är 23 år gammal och kan inte säga att jag haft mycket ångest kopplat till min kropp när jag vuxit upp. men jag har absolut inte varit helt befriad från det, verkligen inte.
men jag har alltid på något vis, innerst inne, vetat att det inte spelar så stor roll egentligen.
jag vill helst av allt bara vad glad. jag vet att det inte har något att göra med mitt yttre.
och för det är jag så innerligt tacksam.
jag är glad för att jag är stark. glad trots att mina lår är smyckade med celluliter och att jag har hormonell acne. mjuk mage och rumpa som är svår att trycka ner i jeans.
jag tänker inte beröva mina lår lyckan att få vandra fria i mina levisshorts bara för att jag har gropar på baksidan av mina lår eller för att de råkar snudda varandra.
fan heller.

låt oss vända på det.
du är, verkligen, inte ensam.


// english


i think a lot about self-esteem and self-confidence when it comes to our bodies.
body positivity. it sounds so simple and uncomplicated, which it actually is when you actually think about it.
this is what i happen to look like, everybody might not like it but that does not matter and im happy anyway.
but that’s not the way it works, is it. and i get so very tired and exhausted in the very core of my heart when i realize how big this issue is, every single day.

but there’s actually a small movement who wants to prove the opposite to be true.
who celebrate natural and it being okay to be exactly you.
and i want to be a part of that.
i really believe that if more people chose to be, more people will understand.
it has to be okay to look exactly the way you do, without for whatever reason having to feel that you would be less okay. less pretty, less attractive, less interesting, less sexy.
no.
you look the way you do because you live. you live and you experience and your body is trying to keep up and adjust.
when i think about that i feel so sad to think that i might have wished i didn’t have stretch marks on my butt and thighs. and my breasts for that matter.
because i do. oh lord knows i do.
why?
because my body decided to change from a child to getting curves, length, shapes and edges.
the skin tries to keep up but that doesn’t always work out and they show up and stay there.
but im happy for it, because without them i wouldn’t be able to look the way i do now.

and it’s not just stretch marks. it’s anything and then some.
you might think that you have a weird nose, big forehead, too big or too small or too saggy or too perky breasts, too crocked teeth, too odd feet, too much cellulite, too much or little softness on your belly, too big or small gap between your thighs, too long arms, too short legs, too big or small mouth, not thick enough eyebrows.

i just get so tired of the thought that we think we need to change ourselves, for whatever reason that may be. who cares. who the hell cares. in the big picture. who the hell cares.

can we turn it around? day by day. step by step. slow change is still change.
can we pick something we like about ourselves and celebrate it? and then with time reach whatever it is that hurts and gives us anxiety, and celebrate that as well?
it’s alright if it takes time.
the only thing that matters is if you, who’s living inside of your body, calling it your home, loves it.
in and out. or at least work on getting there one day.

i think we need to be brave enough to talk about it. talk about what makes us insecure when it comes to our bodies. whatever it is that makes us feel “less” of something.
it’s so easy to think that other people don’t have the same complex as you do.
that you’re the only one who feels embarrassed and hides.
but hey, here’s the truth for ya - you’re not alone. everyone, e v e r y o n e has them.
and you know what? it feels so damn good knowing you’re not alone.
let that sink in.
you are not alone.

i’m 23 years old and would lie if i said that i’ve had a lot of anxiety when it comes to my body image growing up. but i sure have felt it. and i still do.
but i’ve always somehow known it doesn’t really matter in the big picture.
i most of all just want to be happy. and i know that has nothing to do with my appearence. and i’m so thankful for that.
i’m happy because i’m strong. happy even though my thighs has cellulite and i have hormonal acne.
soft stomach and a butt that is hard to fit into a pair of jeans.
i don’t want to rob my thighs the freedom and happiness of walking around in my levis shorts just because i happen to have some bumps on my thighs or they happen to touch when i walk.
fuck no.

let us turn it around.
you are, for sure, not alone.