ENSAM I ETT VIRRVARR

my picture ©

när klockan ringer fyra och jag sätter mig i bilen och kör hem, så ser jag samma kille varje dag.
jag känner honom inte. jag vet ingenting om honom.
han går med en lätt sluttande hållning under blå täckjacka.
antagligen går han hem efter x antal timmar på ett jobb, hem till en lägenhet inte allt för långt bort.
jag har sett honom varenda eftermiddag i snart två månader.
var var han förut?
de femton sekunderna från att jag ser honom till att jag måste svänga ut på en större väg och koncentrera mig hinner jag gripas av en så ensam känsla.
av omtanke och välvilja. jag önskar att han har en fin lägenhet att komma hem till. jag hoppas att han trivs på jobbet och unnar sig att äta god mat om kvällarna.
jag känner inte denna killen. men jag önskar så innerligt att han inte känner sig ensam. hans hållning och sömniga frisyr känns så sårbar och han blir så liten i ett virrvarr av stora snöflingor där tio meter framför min bil.