my picture ©
kan det vara så att vi endast består av historier som väntar på att berättas?
jag tummar på slutet av ett av mina kapitel just nu. jag låter sidorna rinna mjukt som vatten under min tumme. det är inte många sidor, men det är sidor som väger tungt.
jag vill inte sluta men det finns snart inte mer kvar att läsa.
för varje blad jag vänder så blir jag tyngre i skorna för jag vet att det snart blir blankt. vitt. tomt. och jag är inte redo för det. detta är ett kapitel som jag aldrig vill läsa om men inte vill läsa ut än.
jag tror jag kommer riva ur sidorna och lägga dom på ett ställe jag vet jag kommer glömma bort.
jag tror jag läser ut sista sidorna ikväll.
could it be that we're all just stories waiting to be told?
i'm at the end of one of my chapters right now. i let the pages run smoothly like water underneath my thumb. there's not a lot of pages, but they're heavy.
i don't want to stop reading, but soon there'll be nothing left to read. with every page i turn my shoes get heavier because i know it'll soon be blank. white. empty. and i'm not ready for that just yet. this is a chapter i never want to read again but i don't want to finish it just yet.
i think i'll tear out the pages and hide them in a place i know i'll forget.
i think i'll read the last pages tonight.
Jag ser på det såhär:
SvaraRaderaAtt allas historia inte kommer att återberättas på papper utan historien kommer att återupprepas i ande-lika mönster. Det är det som är spöken för mig. Spökena återupplever sina mest kraftfulla minnen i livet och det är det som gör att dom syns. Antingen är det något hemskt som hänt dom som förföljer dom, som dom ältat i livet eller detsamma om något fint och bra. Alla historier hörs men dom som lyser starkast syns mest. Ungefär som i jordelivet!
=)/Ida
Så himlahimla fint!
SvaraRadera