my picture ©
jag tänkte på något idag. något litet som blev till någonting större som blev till ett lugn.
jag tänkte på sättet jag ser på människor. de jag inte vet så mycket om. de jag går förbi på gatan och vars ansikten och kroppshållningar jag försöker registrera. ögonen, läpparnas krökning, en bar hals.
fötter som släpar lite lätt eller som vrids utåt. trötta måndagsaxlar eller en lång, stolt nacke.
jag tillskriver denna människan vissa egenskaper. inte med flit men det bara händer.
att försöka lista ut vad just den människan gör på fritiden, äter för mat på fredagar och hur dennes familjesituation kan se ut. det sker på cirka tre sekunder.
idag såg jag mig själv. i tanken gick jag på en vårgrusig trottoar med solen bakom mig. helt plötsligt var jag där. framför mig, snett åt vänster.
jag vet inte hur jag ser ut utifrån. jag vet bara hur jag känns inifrån.
men där var jag. med en blick som var frånvarande och samtidigt mer närvarande än något annat i ett försök att kapsla in alla intryck. hörlurar i öronen och nedre delen av ansiktet gömt i nån stor, grå sjal. två frusna händer i fickor på en ingången svart skinnjacka. lockigt, vintertrött hår slarvigt uppsnurrat så slingor i nacken hängde ner.
och så tänkte jag på allt det där jag inte ser utifrån. som jag ibland inte ens känner inifrån.
allt det där som byggt upp det som är jag-
mina erfarenheter och minnen. de gånger jag skrattat så jag gråtit mot ett svalt köksgolv med smaken av rödvin fortfarande tryckt mot läpparna. kyssar jag tagit emot och känt en värme stiga upp från tårna upp mot himlen.
de, otaliga, gånger jag satt mig ensam på ett flygplan och inte vetat vad jag hållit på med. de gånger jag hållit tal på språk jag inte behärskat inför en ny klass och gråtit kvällen innan och velat gå under hela jävla jorden. konserter som vaggat in mig i en mjuk trans.
när jag varit kär utom all sans och knappt kunnat andas av en sprängfylld bröstkorg. de gånger jag känt in mig själv och kommit till slutsatsen att jag är bra.
eller de gånger som saker gått sönder. runt omkring mig men framför allt inuti. jag kan inte riktigt lokalisera den första gången jag trodde att jag gått sönder på riktigt och att ingenting, någonsin, skulle kunna sätta alla bitar på plats igen. men jag minns känslan. och jag minns alla de gånger därefter.
när jag har svikit någon nära. sett en kroppslig besvikelse visa sig i personens kroppsspråk framför mig. den gången jag sa något som aldrig skulle gå att ta tillbaka och ångesten slog till redan innan sista ordet lämnat insidan av underläppen.
eller de gånger jag själv stått där. blivit bedragen. lurad. flådd in till mitt allra naknaste hjärta.
fått omvärdera hela min tro på männsklighet. kärlek. mig själv och nuet. (och fortfarande inte kommit till en riktig slutsats).
jag tror, utifrån erfarenhet, att man aldrig hittar alla bitar igen. bitarna faller ut, det lämnas små tomrum och bitarna bara fullständigt försvinner. för alltid.
men det går inte att fortsätta så. man kommer varken framåt eller bakåt med de där gapande hålen.
så man letar runt omkring sig. man letar efter andra bitar som kanske skulle kunna hjälpa till med att få tomrummet att kännas lite mindre.. tomt. ibland letar man inte medvetet. bitarna kommer till en ändå. de vet vad som måste göras.
bitarna passar inte alltid. och dom gör ont. ont att pressa in. forcera in. men efter ett tag, kanske tre år eller sju veckor, så märker du inte av det längre. de nya bitarna kan skava lite då och då, som för att påminna om vad du en gång gick igenom, som om du inte helt får glömma. men dom sitter där.
en del av dig. en del av det som alltid kommer vara du.
så jag tänker på det. när jag träffar ser på människor. jag tänker på deras bitar och hur de måste skava och att de kanske inte hittat alla än.
för jag vet att jag inte är den enda som rispar mig mot livet. inte bara ibland utan mest hela tiden.
jag tänkte på något idag.
