ENSAM I ETT VIRRVARR

my picture ©

när klockan ringer fyra och jag sätter mig i bilen och kör hem, så ser jag samma kille varje dag.
jag känner honom inte. jag vet ingenting om honom.
han går med en lätt sluttande hållning under blå täckjacka.
antagligen går han hem efter x antal timmar på ett jobb, hem till en lägenhet inte allt för långt bort.
jag har sett honom varenda eftermiddag i snart två månader.
var var han förut?
de femton sekunderna från att jag ser honom till att jag måste svänga ut på en större väg och koncentrera mig hinner jag gripas av en så ensam känsla.
av omtanke och välvilja. jag önskar att han har en fin lägenhet att komma hem till. jag hoppas att han trivs på jobbet och unnar sig att äta god mat om kvällarna.
jag känner inte denna killen. men jag önskar så innerligt att han inte känner sig ensam. hans hållning och sömniga frisyr känns så sårbar och han blir så liten i ett virrvarr av stora snöflingor där tio meter framför min bil.

SVAMLANDE OM ATT KÄNNA SIG TRYGG

my picture ©

igår gick jag förbi ett café/restaurang. klockan var runt halv nio på kvällen och ett gäng tjejkompisar runt 25 år gamla satt runt ett litet bord med tillhörande filtar svepta runt axlarna. alla deras tallrikar var tomma och de var inne på andra flaskan rödvin. 

de satt alla framåtlutade med axlar mot axlar under fleecefiltarna. läppar färgade av vin och långa fingrar gestikulerande i takt med den franskan. två pocketböcker ligger upp på bordet mellan dom. jag tycker att det är så klyschigt. att ett franskt tjejgäng träffas en måndagskväll och diskuterar livet och kärleken och en och annan pocketbok. 

samtidigt känner jag hur jag själv passar så bra in i just den klyschan. i min stereotyp av en fransk tjej i tjugoårsåldern. lite svår. lite, lite mörk. lite svåråtkomlig för inte bara andra men även sig själv. lite distanserad. intresserad. läser tunga böcker och har naturligt självfall som ligger över ena axeln. finner genuin glädje i bra vin och mat.

där hör jag hemma. och det är ingen deppig bild av en tjej i tjugoårsåldern jag försöker måla upp. utan bara något annat än de andra, mer högljudda stereotyperna. de som tar mer plats och inte drar sig för att slå sig fram med både armbågar och ett självklart utseende. förstår ni vad jag menar? pratar nog bara rakt ut i luften igen. 

men någonstans kanske det landar. 

vad jag i slutändan nog försöker säga är att det är en himla process att inse att man inte behöver tillhöra varken det ena eller det andra. eller så kan man få måla in sig precis hur mycket man vill i ett hörn och vara så uppenbar så att andra spyr. det är helt okej. bara man inte nöjer sig med något som inte helt passar.

så när jag står på något random dansgolv på andra sidan jorden omringad av uppknäppta skjortor, två decimeter korta kjolar och perfekt lockade hårsvall, så finner jag ändå någon slags trygghet i tanken på tjejgänget den där måndagskvällen i paris.

där ligger min lycka. i det som känns lite mindre osökt. 

jag diskuterar hellre litteratur. eller det senaste helt sjuka klippet på youtube. senaste kärleken. senaste ligget. (och jag tackar gud eller liknande figur för att jag funnit en handfull vänner att göra just detta med) eller så skrattar jag hellre bara. med de jag älskar. istället för att finna mig i okända situationer omringad av okända människor som förväntar sig saker av mig utan att faktiskt känna mig. 

det har väl med åldern att göra kanske. att man växer i sig själv. blir bekväm i sig själv. utsätter sig själv inte längre för sociala situationer där man känner sig helt naken och besvärad. känner sig trygg i att man gillar annat. 

och det är mer en helt okej. 

SLOWLY

my every-day life goes by slowly. like syrup,
way to fast.
i wake up before some people go to bed. eat and work.
miss my friends. miss the ones i love.
if i look at the situation from outside myself, i'm alright with it, although i'm lost in the future. even with direction.
but i'm learning. i'm learning to deal with it, take care of this feeling of mine. one day at the time. 

i now let myself feel it's okay. okay to breath heavy every once in a while. okay to have heavy shoes some days. 
everything doesn't have to be good, all the time. 

i move forward. i distance myself from things,
people,
that no longer serves me or makes me grow.
i'm learning that it's alright. alright to make that decision.
alright to be proud enough not to make excuses.
it's alright to feel.

MASSOR AV TID

my picture ©

jag befinner mig i en tillvaro där jag har mycket tid. mycket tid till att tänka. åtta timmar varje arbetsdag där det mesta snurrar om jag inte skruvar upp volymen i hörlurarna och försvinner i radions sorl eller låter musik ta över.
jag har massor av tid. tid att observera. reflektera. kännas vid sådant jag hellre gömmer undan eller överraskas av lyckorus.
jag tänker på människorna i mitt liv och de roller de har.
vad de ger mig. vad jag ger dem. hur vi får varandra att växa. vad de lär mig om livet. vad jag lär mig själv.
vad väljer jag att sålla ut och ta åt mig. vad orkar jag.
jag tänker på vänner som säger sig finnas kvar men lyser med sin frånvaro.
de människor jag inte längre känner men som skrapat upp en saknad i bröstkorgen.
de som sprider lycka trots hundratals mils avstånd. mina älskade bästa vänner. de avlägsna och de jag knappt känner.

jag tänker på tacksamheten gentemot de människor som lär mig någonting. eller där jag lär mig någonting själv. genom att vara modig. att lämna. stå upp. falla. vara sårbar. bryta ihop.
lära känna mig själv genom att lära känna andra människor.

testar mina egna gränser ständigt. i tystnad. biter ihop.
jag tänker nästan alltid på människorna jag har i mitt liv. de närvarande och de frånvarande. de saknade de älskade de glömda de i nuet.

första kärleken första skrattatillsvidör första kyssen första sveket första ensamheten första tvåsamheten första lyckan,
delad med människor i mitt liv.

jag vill aldrig sluta lära mig.
aldrig.

BALANS

vaknar upp till dimma och timmarna som följer är dränkta av tungt, ihärdigt regn. jag startar dagen grönt. smoothie gjord på spenat, broccoli, grönkål och banan.
dricker långsamt medan jag låter fingrarna dansa över tangentbordet, försöker släppa på spärrarna. för min skull.

my pictures ©

yogakläderna sitter på under hela eftermiddagen. jag går mellan skrivbordet där jag skriver och ritar, till tvn där något värdelöst men fantastiskt underhållande program håller mig fängslad, och yogamattan däremellan medan jag förbereder mig för att skriva ett långt email om något som har lämnat mig vaken om nätterna.
balans.

MEMORIES THAT NEVER LEAVE

my picture ©

vaknar insvept i yttre tystnad och inre förtvivlan
fyra timmars sömn och klockan är tre minuter i fem
allt innanför bröstkorgen krampar och söker efter tröst 

känner mig lurad på verkligheten
fråntagen rätten att förstå

lämnad ensam fastän du är kvar
och allt jag känner är saknad

SOME DREAMIN'

tumblr lovin'

MITTEN AV NATT HÄLFTEN AV MORGON

my pictures ©

i move slowly, warm skin and heart beating faster and faster.
i bend so i won't break. i listen to my lungs, feel my blood
run through my veins.
it might hurt, but it's okay. every inch of my skin is present when i close my eyes and connect with every cell in my body.

i'm here.
i connect.

JUST A LITTLE YUM

tumblr lovin'