JUST A FEW PICS

pictures, tumblr

just a couple of pictures that makes me feel nice and calm inside. 

VÄGRAR VARA DEL AV ETT SKÅDESPEL JAG INTE BAD OM ATT FÅ DELTA I FRÅN BÖRJAN.

my pictures 

Jag vägrar ta del av din vridna kroppsuppfattning.

Jag vägrar lyssna på vad du tycker och tänker om din egna kropp. Jag stänger av. Jag bryr mig inte. För det är med största sannolikhet inte du som pratar.
Det är ord, meningar och fraser du har hört och blivit tillsagd. Du har blivit matad sedan barnsben med ord som inte betyder någonting men som gör världens skillnad.
Och jag blir trött. Du drar i skinnet på din midja och tittar på mig och säger att du önskar att du kunde slippa vara hungrig. Tittar på mig och ber mig med blicken bekräfta att du duger. Eller kanske tvärtom hålla med.
Men jag ler bara till svar och tittar bort. För det spelar ingen roll vad jag säger. Till dig eller någon annan. Jag kan berätta för dig att du är vacker. Att det kvittar hur du ser ut. Att jag inte bryr mig. Att jag inte baserar mina relationer på vad jag ser. Att jag hoppas att du inte gör det samma.
Jag skulle kunna berätta för dig att det spelar ingen roll hur du ser ut, för hur du känner skiner igenom i vilket fall. Det du har att erbjuda världen har ingenting att göra med andra människors uppfattning av ditt utseende eller andra yttre faktorer som är helt meningslösa.
Men jag vet att det bara studsar tillbaka. Rinner av.
För det ligger djupare än så.

Tänker stilla att om folk valde att skifta fokus, från onödiga ting och tankar som äter upp en inifrån, till saker som faktiskt får dom att växa själsligt.

Läs dina böcker. Spendera dina pengar på resor. Lägg ner tid på att välja ut goda viner. Bjud hem vänner och ät efterrätt till förrätt och ha på dig precis vilka kläder du vill.
Vem bryr sig om de sitter “för” tight för din kroppstyp. Eller att du ser “för” kort ut.
Gör saker som gör skillnad i ditt liv och tänk tankar som får dig att röra dig framåt.

Fastna inte i ett virrvarr av jag duger inte och om bara detta vore annorlunda så hade allt varit bra.

Ingenting gör mig genuint lyckligare än att se människor som bara gör sin grej. Som väljer att lägga minimal tid på att värdera andra människors åsikter gällande saker som är relativt betydelselösa.
Och jag försöker att omringa mig av dom i form av familj och vänner för att fortsätta växa själv.

Världen är hård och kall nog som den är. Var din egna finaste vän. Behandla inte dig själv på ett sätt du aldrig skulle behandla någon annan.

Så jag ler, men säger ingenting för jag vägrar vara med i ett skådespel jag inte bad om att få delta i från första början.

MELLAN HÄR OCH FRAMTIDEN/BETWEEN HERE AND THE FUTURE

my pictures

dagarna på andra sidan jorden går långsamt och alldeles fort i en rasande känslostorm. vaknar av en kyss mot läpparna och ett viskande bye babe och genom sömniga ögon ser jag honom ta sina nycklar och gå ut från sovrummet.
jag spenderar de närmaste timmarna med att vakna långsamt och titta på tv-serier och dokumentärer jag inte hade fått upp ögonen för annars hemma i sverige.
kontrollen till tvn försvinner bland skrynkliga lakan och smulor från kakor vi åt kvällen innan till en serie jag hatar men du älskar.

barfota fötter mot ett kallt stengolv. rullar ut min yogamatta. lyssnar till ljudet när den snärtar till i luften innan den landar framför mig. sträcker ut mina armar och ben. lyssnar på mina andetag och min kropps tysta suckar, vaknar långsamt. lederna ömmar lite lätt, nacken är stel efter en god natts sömn.
jag vaknar här. på min matta dränkt i solljus på andra sidan jorden. hemma i sverige kommer människor hem från jobbet och skolan och planerar kvällens middag medan jag bara fokuserar på att andas.
fokuserar på att landa någonstans i min känslostorm.
jag befinner mig någonstans mittemellan  nuet och framtiden och vill bara kupa mina händer kring begreppet tid för att vinna mig några fler ögonblick.

mellan här och framtiden.


// english

my days on the other side of the globe are passing by slow and way too fast captured in an intense emotional storm. i wake up from a kiss against my lips and a whispering bye babe and through still very sleepy eyes I see him grab his keys and walk out of the bedroom.
i spend the following hours waking up slowly watching shows and documentaries i wouldn't normally watch back home in sweden.
the tv remote disappears somewhere in wrinkly, soft sheets and crumbs from cookies we ate last night to while watching a show i hate but he loves.

bare feet against cool stone floor. i unfold my yoga mat. listen to the flicking sound it makes in the air before it lands in front of me. i stretch out my arms and legs. i listen to my breath and my bodys silent sighing, slowly waking up. joints slightly sore, my neck hurts a bit from a good night sleep.
i wake up here. on my mat drenched in sunlight on the other side of the globe.
back home in sweden people are just getting off work and school, planning tonights dinner while I'm just focusing on breathing.
looking for a place to land in this emotional storm of mine.
I find myself somewhere between here and the future and all I want to do is to cup my hands around the concept of time to gain some more.

between here and the future.

ÖGONBLICK FRÅN ETT KYLIGT LOS ANGELES

my pictures

spenderade en kylig vecka i LA. dagarna präglades av ett annorlunda, för mig nytt, ljus över skyskrapor och en rytm som kändes tilltalande. grön mat och takterasser i dränkta i stadens ljus. tillbringade nästa alla mina vakna timmar i en vit van som färdades kors och tvärs över staden, hoppade ur för att filma och fota och spela in. 

jag höll i mikrofoner och reflektorer och rättade till hårslingor som låg fel. tagning efter tagning och tupplurar mot ett skakigt bilfönster. 

somnade runt klockan tio varje kväll totalt utslagen på en luftmadrass för två, bredvid amerikanen jag är förtjust i, i en garderob med skjutdörr precis bredvid toaletten. vaknade långt innan soluppgången i ett loft med helfönster ut mot staden som fortfarande slumrade.

jag önskar jag hade mer tid. mer tid för mig själv. tid att sätta mina lurar i öronen, säga hejdå till de andra och gå och bara hamna där jag hamnar. studera byggnader och testa olika juiceställen och studera människors gångstil och ansikten. klappa fler hundar och ta fler bilder. läsa mina böcker och skriva mina anteckningar.

kanske nästa gång.

kanske nästa gång. 

KONSTEN ATT BALANSERA GODHET/THE ART OF BALANCING KINDNESS

pictures from tumblr 

Konsten att balansera godhet

Det modigaste som finns, är godhet. 

Det är modigt att låta hjärtat stå på glänt för andra. 

Att i en värld som kan vara så kall, grå och hård, inte låta rädslan av att det ska färga av sig på sitt inre stoppa en. 

Släpp in andra. Lyssna på deras ord. Läs av deras ansikten. 

Låt dem ta del av det vackraste du har; ditt hjärta. 

Godhet ryter inte ifrån. För den har inga gränser.

Balans.

Det modigaste som finns, är godhet.

Det är modigt att kunna stänga sitt hjärterum, för sin egen skull. 

Stå upp för dig själv. Säg emot. Bit ifrån. 

Värna om det viktigaste du har; ditt hjärta. 

Skydda det i en värld som kan vara så kall, grå och hård. 

Godhet ryter ifrån. För den vet sin gräns.

//

The art of balancing kindness

The bravest thing there is, is kindness. 

It’s brave to let the door to your heart be open to others.

In a world with the tendency of being so cold, grey and harsh, not let the fear of that staining you stop you. 

Let others in. Listen to their words. Read their faces.

Let them take part of the most beautiful thing you’ve got; your heart.

Kindness is silent. Cause it has no boundaries 

Balance.

The bravest thing there is, is kindness.

It’s brave to know when to close the door to your heart, for you.

Stand up for yourself. Put up a fight. Raise your voice.

Guard the most beautiful thing you’ve got; your heart.

Protect it in a world with the tendency of being so cold, so grey and so harsh. 

Kindness roar. Cause it knows it’s limits. 

OM ATT VARA INTROVERT EXTROVERT

Ibland tror jag att vissa saker ploppar upp i ens liv för att man behöver dom just där och då. Det kan vara en chans att visa framfötterna på jobbet, en vän som ringer precis när man behöver det, en främling som ler mot en på tunnelbanan. Kanske hinner man med tidiga bussen för en gång skull eller hittar en låt som letar sig hela vägen hem i hjärtat. 

Oftast är det dom små sakerna som får en att spira. 

För mig var det en artikel jag hittade någonstans på nätet skriven av en person som ansåg sig vara en extrovert introvert. 

Personen i fråga ville reda ut det faktum att det inte behöver vara svart eller vitt. Antingen är man introvert och går aldrig ut ur huset och hatar att socialisera. Eller så är man extrovert och måste omge sig med vänner och hitta på saker mest hela tiden.

Nej. Man kan vara lite av varje. Lite både och och mittemellan. 

Artikeln bestod av 19 punkter för att reda ut hur man kan vara just det. En extrovert introvert. Lite av varje. 

Jag höll inte med om allt och kände inte igen mig i alla 19 punkter, men ändå infann sig en känsla av lättnad. 

En känsla av igenkänning som kan vara så betryggande ibland. 

För jag är precis där, mittemellan. 

my picture 

Att spendera helger och kvällar hemma är ingenting som stör mig. Jag får inte myror i benen av att inte hitta på någonting med andra människor. I stora sällskap står jag hellre vid sidan om och lyssnar istället för att försöka göra min röst hörd. Det gör mig ingenting att jag inte hörs hela tiden. Det rör mig inte i ryggen.

Kallprat ger mig ångest och om jag vet att jag ska till en tillställning där jag kommer träffa många nya människor så måste jag få tid att ställa in mig på just det och förbereda mig. 

I sällsynta fall kan jag tycka det är jobbigt att gå på större släktträffar. Jag vet inte varför. Men det är okej.

Om jag hade vetat att det var okej när jag var barn och vilsen tonåring så hade vissa saker gått mycket enklare för mig. 

Lärare hade inte konstant tjatat på mig att ta mer plats i klassrummet bland annat. 

Det hade varit okej att jag satt tyst och lyssnade och istället skrev grymma uppsatser och fick de flesta glosorna rätt.

Jag tar ibland pinsamt lång tid på mig att svara på sms och email från vänner och familj. Inte för att jag inte vill svara. Men ibland svarar jag mentalt och så glömmer jag bort. 

Ibland är det svårt att få med mig ut. Ut till barer och klubbar och andra ställen. 

Men det betyder inte att jag inte har kul när jag väl är där. Men ibland vill jag bara låtsas att inte så mycket annat existerar utanför det som är mitt lilla rum. 

Mitt fysiska och psykiska rum. 

Ibland tänker jag att det måste vara den största känslan av ro. Att inte alltid behöva yttre stimulans för att känna att man lever ett rikt liv. 

Jag brukade tro att jag behövde “lära” mig att vara på ett annat sätt. Att det är lite märkligt att ibland föredra att ladda hem några bra poddar eller album och strosa runt i stan (Tokyo, Paris, Malmö…) och bara vara själv än att ha sällskap av en vän eller flera.

Det betyder inte att jag inte vill ta del av det. Det vill jag. Mer ofta än sällan. Men det är så skönt att själv kunna acceptera hur man fungerar och att det får vara helt okej. 

Jag hoppas att det är det det innebär att bli vuxen. 

Allt man är behöver inte falla alla i smaken alltid. Och det är helt okej. 

mindre vad? // less what?

pic 1 me, pic 2 pinterest

jag tänker en del på det här med självförtroende och självkänsla när det kommer till ens kropp.

body positivity. det låter så enkelt och okomplicerat, vilket det ju faktiskt i grund och botten också är om man tänker på det.

såhär råkar jag se ut, det kanske inte faller alla i smaken men det spelar ingen roll och jag är glad ändå.

men så funkar det ju inte. och jag blir så trött och utmattad ända in i hjärteroten när jag dag för dag verkligen inser hur stort problemet verkligen är. 

men där finns faktiskt en liten rörelse som vill bevisa att det är precis tvärt om. 

som hyllar det naturliga och det som gör att du är just precis du. 

och jag vill vara en del av den.

jag tror verkligen att desto fler människor som gör det, desto fler kommer att förstå. 

det måste få vara okej att se ut precis som man gör, utan att känna att man av någon anledning skulle vara mindre okej för det. mindre fin, mindre attraktiv, mindre intressant, mindre sexig.

nej.

man ser ut som man gör för att man lever. man växer och upplever saker och kroppen ska försöka hänga med och anpassa sig. när jag tänker så blir jag ledsen om jag någonsin har önskat att jag inte hade bristningar på min rumpa och mina lår. bröst också för den delen. 

för det har jag, åh det ska gudarna veta. 

varför?

för att min kropp bestämde sig för att växa från att se ut som ett barns till att få former, längd, kurvor och kanter. huden försöker kämpa med att hänga med men det går inte alltid så bra och då dyker dom upp och stannar.

men glad är jag för det, för utan dom hade jag inte kunnat se ut som jag gör idag.

och det är inte bara bristningar. det är vad som helst och lite till. 

du tycker kanske att du har en konstig näsa, hög panna, för små eller stora eller hängande eller fasta bröst, för snea tänder, för märkliga fötter, för mycket celluliter, för mycket eller för lite mjukt på magen, för mycket eller för lite mellanrum mellan låren, för långa armar, för korta ben, för stor eller för liten mun eller inte tillräckligt fylliga ögonbryn.

jag blir så trött. på tanken att vi ska behöva ändra på någonting, av vilken anledning det nu må vara.
vem bryr sig. vem fan bryr sig. i det stora hela. i hela det oändliga. vem fan bryr sig.

kan vi vända på det? dag för dag. ett litet steg efter det andra. långsam förändring är också förändring.
kan vi välja ut det vi gillar med oss själva och höja det till skyarna? för att sedan med tiden komma till det som gör mer ont och är kopplat till mer ångest, och hylla det med?
det får lov att ta tid. det måste få göra det.
det enda som spelar någon roll är att du, som bor inuti din kropp, som kallar den ditt hem, älskar den.
inifrån och ut. eller i alla fall jobbar på att en dag nå dit.

jag tror vi måste våga prata om det. prata om vad det är som gör att vi blir osäkra när det kommer till våra kroppar. vad det än är som gör att vi känner att vi är "mindre" någonting.
det är så lätt att tänka och tro att andra människor inte dras med samma komplex som en själv.
att man är ensam om att skämmas, dölja, nojja.
men hej här kommer sanningen - du är inte ensam. alla, alla, alla alla nojjar. klämmer på fett och vänder och vrider sig om i spegeln.
och vet ni vad? det är så jävla skönt att veta att man inte är ensam.
låt det sjunka in.
du är inte ensam.

jag är 23 år gammal och kan inte säga att jag haft mycket ångest kopplat till min kropp när jag vuxit upp. men jag har absolut inte varit helt befriad från det, verkligen inte.
men jag har alltid på något vis, innerst inne, vetat att det inte spelar så stor roll egentligen.
jag vill helst av allt bara vad glad. jag vet att det inte har något att göra med mitt yttre.
och för det är jag så innerligt tacksam.
jag är glad för att jag är stark. glad trots att mina lår är smyckade med celluliter och att jag har hormonell acne. mjuk mage och rumpa som är svår att trycka ner i jeans.
jag tänker inte beröva mina lår lyckan att få vandra fria i mina levisshorts bara för att jag har gropar på baksidan av mina lår eller för att de råkar snudda varandra.
fan heller.

låt oss vända på det.
du är, verkligen, inte ensam.


// english


i think a lot about self-esteem and self-confidence when it comes to our bodies.
body positivity. it sounds so simple and uncomplicated, which it actually is when you actually think about it.
this is what i happen to look like, everybody might not like it but that does not matter and im happy anyway.
but that’s not the way it works, is it. and i get so very tired and exhausted in the very core of my heart when i realize how big this issue is, every single day.

but there’s actually a small movement who wants to prove the opposite to be true.
who celebrate natural and it being okay to be exactly you.
and i want to be a part of that.
i really believe that if more people chose to be, more people will understand.
it has to be okay to look exactly the way you do, without for whatever reason having to feel that you would be less okay. less pretty, less attractive, less interesting, less sexy.
no.
you look the way you do because you live. you live and you experience and your body is trying to keep up and adjust.
when i think about that i feel so sad to think that i might have wished i didn’t have stretch marks on my butt and thighs. and my breasts for that matter.
because i do. oh lord knows i do.
why?
because my body decided to change from a child to getting curves, length, shapes and edges.
the skin tries to keep up but that doesn’t always work out and they show up and stay there.
but im happy for it, because without them i wouldn’t be able to look the way i do now.

and it’s not just stretch marks. it’s anything and then some.
you might think that you have a weird nose, big forehead, too big or too small or too saggy or too perky breasts, too crocked teeth, too odd feet, too much cellulite, too much or little softness on your belly, too big or small gap between your thighs, too long arms, too short legs, too big or small mouth, not thick enough eyebrows.

i just get so tired of the thought that we think we need to change ourselves, for whatever reason that may be. who cares. who the hell cares. in the big picture. who the hell cares.

can we turn it around? day by day. step by step. slow change is still change.
can we pick something we like about ourselves and celebrate it? and then with time reach whatever it is that hurts and gives us anxiety, and celebrate that as well?
it’s alright if it takes time.
the only thing that matters is if you, who’s living inside of your body, calling it your home, loves it.
in and out. or at least work on getting there one day.

i think we need to be brave enough to talk about it. talk about what makes us insecure when it comes to our bodies. whatever it is that makes us feel “less” of something.
it’s so easy to think that other people don’t have the same complex as you do.
that you’re the only one who feels embarrassed and hides.
but hey, here’s the truth for ya - you’re not alone. everyone, e v e r y o n e has them.
and you know what? it feels so damn good knowing you’re not alone.
let that sink in.
you are not alone.

i’m 23 years old and would lie if i said that i’ve had a lot of anxiety when it comes to my body image growing up. but i sure have felt it. and i still do.
but i’ve always somehow known it doesn’t really matter in the big picture.
i most of all just want to be happy. and i know that has nothing to do with my appearence. and i’m so thankful for that.
i’m happy because i’m strong. happy even though my thighs has cellulite and i have hormonal acne.
soft stomach and a butt that is hard to fit into a pair of jeans.
i don’t want to rob my thighs the freedom and happiness of walking around in my levis shorts just because i happen to have some bumps on my thighs or they happen to touch when i walk.
fuck no.

let us turn it around.
you are, for sure, not alone.

BALMY NIGHT

my picutres ©

one of those last nights of summer. a balmy never-ending night in paris. the kind of night that prepares you for fall.
it's in the air.
on your skin.
inside your chest.
it's time for change.
you fill your lungs with purple air and feel free.

you let your guard down and embrace it.  
you're ready.

ETT CITAT SOM STANNAR KVAR

my picture ©

på skrivbordet på min dator ligger det en bild sparad, den har legat där i säkert sex månader. 

det är ett citat av kaci diane. jag vet ingenting om henne. jag har inte läst något mer av henne än just det här men det räcker. 

citatet lyder: "i love the person i've become, because i fought to become her." tretton små ord vars betydelse har stannat kvar hos mig. 

jag hade inte kunnat ta dessa orden till mig på samma sätt för bara några år sedan, som jag kan idag.

idag får de fäste precis vid hjärteroten och sprider sig varmt ut i resten av bröstkorgen.

för det är precis så det är. jag ser mig själv utifrån och blir stolt. varm i kroppen. för att jag kämpar på. för jag varit och fortfarande till viss del är vilsen men gör mitt bästa för att det inte ska ta över och svälja mig hel.

för att jag varit så jävla låg men dragit mig upp, hållit näsan över ytan och blickat framåt.

jag har slagit mig mentalt blodig över saker som pågått inuti mitt snurriga inre och lyckats vinna varje gång.

jag älskar den jag är

för jag har slagits för att komma hit.

JAG TÄNKTE PÅ NÅGOT IDAG

 my picture ©

jag tänkte på något idag. något litet som blev till någonting större som blev till ett lugn.

jag tänkte på sättet jag ser på människor. de jag inte vet så mycket om. de jag går förbi på gatan och vars ansikten och kroppshållningar jag försöker registrera. ögonen, läpparnas krökning, en bar hals. 

fötter som släpar lite lätt eller som vrids utåt. trötta måndagsaxlar eller en lång, stolt nacke. 

jag tillskriver denna människan vissa egenskaper. inte med flit men det bara händer. 

att försöka lista ut vad just den människan gör på fritiden, äter för mat på fredagar och hur dennes familjesituation kan se ut. det sker på cirka tre sekunder. 

idag såg jag mig själv. i tanken gick jag på en vårgrusig trottoar med solen bakom mig. helt plötsligt var jag där. framför mig, snett åt vänster. 

jag vet inte hur jag ser ut utifrån. jag vet bara hur jag känns inifrån. 

men där var jag. med en blick som var frånvarande och samtidigt mer närvarande än något annat i ett försök att kapsla in alla intryck. hörlurar i öronen och nedre delen av ansiktet gömt i nån stor, grå sjal. två frusna händer i fickor på en ingången svart skinnjacka. lockigt, vintertrött hår slarvigt uppsnurrat så slingor i nacken hängde ner. 

och så tänkte jag på allt det där jag inte ser utifrån. som jag ibland inte ens känner inifrån. 

allt det där som byggt upp det som är jag-

mina erfarenheter och minnen. de gånger jag skrattat så jag gråtit mot ett svalt köksgolv med smaken av rödvin fortfarande tryckt mot läpparna. kyssar jag tagit emot och känt en värme stiga upp från tårna upp mot himlen.

de, otaliga, gånger jag satt mig ensam på ett flygplan och inte vetat vad jag hållit på med. de gånger jag hållit tal på språk jag inte behärskat inför en ny klass och gråtit kvällen innan och velat gå under hela jävla jorden. konserter som vaggat in mig i en mjuk trans. 

när jag varit kär utom all sans och knappt kunnat andas av en sprängfylld bröstkorg. de gånger jag känt in mig själv och kommit till slutsatsen att jag är bra.

eller de gånger som saker gått sönder. runt omkring mig men framför allt inuti. jag kan inte riktigt lokalisera den första gången jag trodde att jag gått sönder på riktigt och att ingenting, någonsin, skulle kunna sätta alla bitar på plats igen. men jag minns känslan. och jag minns alla de gånger därefter. 

när jag har svikit någon nära. sett en kroppslig besvikelse visa sig i personens kroppsspråk framför mig. den gången jag sa något som aldrig skulle gå att ta tillbaka och ångesten slog till redan innan sista ordet lämnat insidan av underläppen. 

eller de gånger jag själv stått där. blivit bedragen. lurad. flådd in till mitt allra naknaste hjärta.

fått omvärdera hela min tro på männsklighet. kärlek. mig själv och nuet. (och fortfarande inte kommit till en riktig slutsats).

jag tror, utifrån erfarenhet, att man aldrig hittar alla bitar igen. bitarna faller ut, det lämnas små tomrum och bitarna bara fullständigt försvinner. för alltid.

men det går inte att fortsätta så. man kommer varken framåt eller bakåt med de där gapande hålen.

så man letar runt omkring sig. man letar efter andra bitar som kanske skulle kunna hjälpa till med att få tomrummet att kännas lite mindre.. tomt. ibland letar man inte medvetet. bitarna kommer till en ändå. de vet vad som måste göras. 

bitarna passar inte alltid. och dom gör ont. ont att pressa in. forcera in. men efter ett tag, kanske tre år eller sju veckor, så märker du inte av det längre. de nya bitarna kan skava lite då och då, som för att påminna om vad du en gång gick igenom, som om du inte helt får glömma. men dom sitter där. 

en del av dig. en del av det som alltid kommer vara du.

så jag tänker på det. när jag träffar ser på människor. jag tänker på deras bitar och hur de måste skava och att de kanske inte hittat alla än.

för jag vet att jag inte är den enda som rispar mig mot livet. inte bara ibland utan mest hela tiden.

jag tänkte på något idag.